All I can do is trust my good looks.
So what do I do when I wake up and it's not there?

Det är faktiskt sant.
Min enda chans, ungefär. Min enda trygghet, som dessvärre ytterst sällan finns där helt och fullt.
Sen vill jag ju inte att det ska vara så. Men det är en annan sak.
Jag kan inte förlita mig på någon slags självsäker personlighet. Någon sådan finns ju inte. Någon stadig sådan, alltså. Som varar i längre än två-tre sekunder. Så jag vet ju inte vad jag ska göra.
Jag är förvirrad hela tiden, oavsett hur bra/dåligt jag lyckas dölja det. Oavsett hur mycket jag försöker dölja det.

Lustigt hur alla andra går omkring med sina personligheter som i många fall är bra, uppskattade, "the happy people". Andra är inte lika avundsvärda, men på ett sätt, då det i alla fall existerar. Alltid.
Den personlighet jag kan tänka ut att jag själv har, är ingen, eller möjligtvis motsatsen till hur jag vill vara.

Allt jag försöker, allt jag vill, är att vara någon jag vill vara.
Sen vet jag inte vem,
hur osv.
Så vad fan kan jag göra?

Jag ska göra lumpen.