Jag tror jag svämmar över. Av allting. Nja. Rättare sagt, det känns som om jag hela tiden befinner mig i olika stadier: på botten, precis nedanför ytan, precis ovanför ytan eller (knappast någon längre tid) på land.
Allting handlar ju om rädsla för framtiden, en dag framåt precis som 1 år framåt.
I wanna hit something,
I wanna hit the road.
Mina egna ord och de stämmer för jävla bra. Jag vill bara åka till platser, åka, åka aldrig stanna.  Aldrig stanna upp för att tänka, bedöma situationen. Jag vill glömma allt som varit. ALLT. Bob bytte namn till Dylan. Jag kanske borde göra det? Ja, fast det blir ju inte förrän jag är 18. Fasen. Men hur ska jag göra? Paula, det hatar jag. Vet inte varför, om jag kommer ändra mig etc... Men tänk om jag skulle byta till mitt andranamn, Rebecka. Gillar inte det heller sådär Hurra-mycket, men som omväxling...kanske? Men när man skriver på nåt papper till gymnasieskolan kan man kanske "råka" skriva Rebecka först, så dom skriver det på namnlistorna för upprop? Vet inte om det går till så, men kanske. Och då kan ju ingen upptäcka mig om jag helt enkelt kallar mig för Rebecka? Fast minst en pers. från rönninge skola går ju där..och tänk om jag själv glömmer bort mig och skriver/säger Paula någon gång? haha, vet inte hur svårt det är att göra så faktiskt. Men dethär tål att tänkas på.

Nu sjunker jag snart.