Fan.
Åhhhh.
Jag hatar mitt liv.
Jag trivs i bilden som "to mean to get friends." fast mean är jag ju inte.
Det var ju synd. Men vad är jag? Uppenbarligen inte någon att fatta tycke för. Inte så konstigt då, kan ju inte säga att jag ligger sömnlös och verkligen undrar varför det är så. Däremot ligger jag sömnlös och funderar på hur framtiden kommer att se ut. Och jag är rädd. Oftast. För jag vet inte vad som kommer hända.
Helst vill jag åka utomlands, nu på en gång. Sverige alltså, jag har tröttnat på det. I alla fall nästan. Om man kan säga så. Sen vet jag ju inte om mina förväntningar på andra länder stämmer. Men USA vill jag till, och dit ska jag. För att...för att det måste jag. Det känns på ett sätt (det kommersiella, för all del tarvliga sättet) som världens huvudstad. Eller mittpunkt, snarare.

Nu hatar jag allt, men mest mig själv.
Jag önskar att någon kunde gilla mig för den jag är, tänk hur mycket lättare det skulle bli då.
Men jag får fortsätta vandra, och jag hoppas det blir bra.